Bry dig om vad andra tänker (även om dig)

”Uppför dig nu, vad ska andra tänka?”, ekar från barndomen. Ofrihet, begränsningar av ens personlighet och kvävande av det kreativa uttrycket kryper sig på. Oron över att inte bli accepterad håller en som i ett skruvstäd. Tar massor av energi. Vill passa in och krymper mitt eget livsutrymme för att få vara med. Våra fantasier om andras åsikter om oss, kan ta upp stor del av vår uppmärksamhet.

Så säger någon de befriande orden: ”Bry dig inte om vad andra tycker” eller ”strunta i dem, det finns alltid någon som försöker sätta sig på en”. Så skönt att gå omkring i revoltlandet. Befriande att låta andras tyckanden studsa. Andra får tycka både det ena och det andra men min sköld hindrar deras åsikter att nå mig helt och hållet. Friheten återerövrad. Acceptansen bara en fråga om jag accepterar mig själv. Omtyckt, ja visst, jag älskar mig själv. Och det är väl ändå det som räknas, jag bryr mig inte om vad andra tycker, eller?

Någonstans på vägen börjar det kännas lite ensamt. Andra tycker som de vill och jag gör detsamma. Ensamma öar i ett stort fritt och härligt hav. Liten eller ingen kommunikation eller trafik, öarna emellan. Undrar mer och mer på vad andra tänker på och vill. Undrar vad de känner. Undrar vad de egentligen ser när de ser på mig. Och vad de tycker om mig. Längtar efter att lägga ner min sköld, släppa någon nära. Men kommer jag inte att förintas då? Kommer inte all den där funna och värdefulla friheten att försvinna om jag börjar bry mig om hur jag påverkar andra?

Att strunta i vad andra tänker om mig, ger en viss frihet. Men om det samtidigt försvårar min kontakt med andra, eller gör den ytlig, åkte ut babyn med badvattnet.

Att bry mig om vad andra tänker, så att jag kan förstå vad som är viktigt för dem, ökar också min förmåga till empati. Om någon tycker att jag tar mycket plats, kanske det handlar om deras önskan och behov av att bli hörda, eller om deras behov av ömsesidig omtanke? Om någon tänker att jag är feg kanske det handlar om att de har behov av stöd? Och om någon tycker att jag är oansvarig kanske de är förtvivlade och har ett behov av tillit oss emellan?

Om jag vågar stanna upp och lyssna, utan att ta det personligt och begränsa mig själv, kan jag få värdefull information om hur jag kan fördjupa kontakten med andra. Men då behöver jag våga stanna upp så länge att jag kan reflektera över vad andra tycker och tänker, även om mig.