Din värdighet är min värdighet

Hon höll fram sin teckning.

Berättade stolt vad den föreställde.

Och jag, min idiot, log

kunde inte undgå att låta mitt hån dra i mina mungipor och mina ord slippa undan impulskontrollen.

”Det här är ingen häst, hästar har fyra ben och svans och man.

Och de är framförallt inte gröna.”

Jag önskar att någon hade stoppat mig;

sparkat mig på smalbenet under bordet,

bett mig hålla käft.

Skyddat den lilla.

Som slängde sina kritor i soporna.

När jag var liten och stolt visade upp en teckning eller något annat jag hade skapat för en vuxen, förväntade jag mig att bemötas med värdighet. Jag ville visa vad duktig jag hade varit och var öppen och mottaglig. Ett skratt eller ett hånfullt ord kunde kännas som en kniv i bröstet. Min värdighet var satt på spel, självrespekten i gungning. Som barn är vi sårbara men visst kan det vara det vara smärtsamt att bemötas så också som vuxna, även om vi kanske har fler förmågor att hantera hån eller sarkasm på. En dement människa som bemöts med värdighet eller inte påverkas förstås också av det. Även om de inte kan sätta ord på det eller ens verkar minnas vad någon har utsatt dem för i nästa stund. Oavsett om hen kommer ihåg det hårda ordet eller hånskrattet, så har det påverkat personen, och de kan reagerar med stress eller spänningar av olika slag.

Ett samhälle där alla, inklusive barn, gamlingar, psykiskt sjuka och dementa, bemöts med värdighet kan vara stolt över sig självt. Det blir ett samhälle som genererar ännu mer värdighet. När vi behandlar någon respektfullt kan vi uppleva självrespekt för hur vi själva agerar. Din värdighet blir min värdighet.

En dement person lämnas ibland ensam. Det verkar ju inte spela roll om vi hälsar på, personen kanske inte ens känner igen oss och glömmer att vi var där så sent som dagen innan. Men sannolikt påverkas även en dement person av att få besök, bli sedd och känna sig viktig, även om minnet sviktar. Jag skriver inte det här för att skuldbelägga någon som inte besökt en äldre släkting på ett tag. Jag skriver det för att påminna om att ditt besök kan göra skillnad. Om än din anhörigas minne inte längre kan registrera det, kommer deras kropp att göra det. Dessutom kan det stärka din självrespekt. Samtidigt vet jag att det kan vara tufft att se någon en älskar förändras så mycket som en person som drabbas av en demenssjukdom gör. Det gör ont att skärpan och kontakten inte finns där längre och vi kanske omedvetet väljer bort våra besök.

Nyligen var jag med om att se till att en fantastisk bok om demens, Empati vid Demens, kom ut på svenska. Den påminde mig ännu en gång om värdet av att lyssna bortom orden. Och om hur många olika aspekter av kontakt det går att fokusera på i mötet med människor.

”Vad trevligt det är här i Finland”, säger din dementa mormor. Det kan kännas frestande att påpeka att ni faktiskt är i Sverige. Men varför ska du göra det? För att du skäms? för att det känns obekvämt att synbart leva i olika verkligheter eller för att du inte vet hur du ska lyssna bortom orden? Kanske kan du ta fasta mer på trevligt än på Finland och ställa en motfråga. ”Vad glad jag blir att höra att du har det trevligt, är det något särskilt du gillar?” Och om svaret blir: ”Att alla barnen har hälsat på.” Svaret får dig igen att tveka, eftersom du vet att ingen besökt henne och att ett av hennes barn dog ett par år tidigare. Du behöver inte rätta mormor, men vill fortfarande behandla henne med värdighet. Kanske genom att glädjas med henne. ”Jag gillar också när människor kommer på besök, visst blir man glad av att ses?”

Det är inte värdigt att prata om hur förvirrad mormor är över huvudet på henne. Bara för att hon inte har minnet kvar, är det en livs levande människa du har framför dig. Du upplever det knappast som värdigt att någon påpekar dina brister inför andra. Och värdighet är viktigt, både för den anhöriga, den som vårdar och för den med demenssjukdomen. Den dementas känsloliv kan vara mer intakt än vad vi tror och ingen vill bli dumförklarad inför andra.

Om hen inte minns vad ni gjorde sist ni sågs, varför inte själv berätta vad du uppskattar med vad ni gjorde, istället för att fråga dem, eftersom de förmodligen inte kommer att kunna svara korrekt? Igen, fokusera på värme och värdighet. Både för dig och för den dementa. Och kanske i livet i stort. Människor behöver värdighet.

Bara i dagarna rapporterades det på SVT om stora framsteg som pekar mot att forskare har hittat en viktig kod för att förhindra demens. Hoppfullt! För det är en utmaning att skapa värdighet kring demensjukdom.

Om du vill hjälpa till att sprida varma respektfulla tankar om värdighet - kolla in vår nyaste bok Empati vid demens. Om hur Nonviolent Communication kan användas både av anhöriga och vårdpersonal. Vem har du in din närhet som skulle ha nytta av att inspireras av en sådan bok?