Ett tydligt nej kan stärka kontakten

Min son var 8 år och vi gick åt var sitt håll i biblioteket. Efter en stund kom han bort till mig, tog min hand och viskade att han hittat något han ville låna. Han visade mig till hyllan där dataspelen stod. Det spel han ville låna stod det +12 på och såg ut att innehålla en del våld. Efter att ha tittat på det en stund sa jag att jag inte ville att vi skulle låna det. Han blev förstås besviken men verkade acceptera mitt svar. Vi gick på skilda håll i bibliotket för att leta vidare efter något annat att låna hem.

Så kom han till mig igen.

- Kan vi prata om det? viskade han.

I det läget hade det varit lätt att säga nej, eftersom jag var ganska säker på att ett samtal inte skulle förändra något för min del. Men eftersom jag brukar uppskatta hur vi kommer till lösningar som ingen av oss har tänkt på gick jag med på det och vi hittade en soffa att sitta i. Jag började med att berätta att jag inte trodde att jag skulle ändra ståndpunkt och frågade om han ändå ville prata om det?

- Ja, det vill jag, svarade han.

Vi gjorde som många gånger förr, utgick fan våra behov. Han berättade att de behov han trodde skulle tillgodoses av spelet var att ha kul och att lära sig något nytt. Jag uttryckte att de behov jag inte visste hur jag skulle tillgodose var integritet. Att ett ja till att hyra spelet skulle kännas obekvämt för mig eftersom det gick emot vad jag ville ge honom.

Vi pratade vidare och han frågade efter ett tag om något hade skiftat eller förändrats för mig och det hade det inte. Vi pratade lite till och efter ett tag sa han att han inte längre ville hyra spelet. Han sa att han var nöjd över att vi hade pratat om det även om han var lite besviken för han ville verkligen hitta ett spel som var kul för honom. Jag blev förvånad men det kändes det skönt att inte bara ha sagt nej och hävda att ”mitt nej är ett nej”. Han ville förmodligen verkligen undersöka om det gick att påverka mig eller inte och vad som låg bakom mitt nej.

I bilen hem uttryckte han uppskattning för att vi hade fortsatt prata om vad han ville och att han så småningom faktiskt hade hittat ett spel han gillade.

- När vi pratar så där så förstår jag ju att du vill mitt bästa, sa han.

Jag uttryckte uppskattning över att han inte försökt gnälla sig till spelet eller bli arg när jag sa nej. Jag berättade att det ökade min tillit till att han också bryr sig om mig.

Vi har haft många liknande samtal, ibland lugnt och ibland mer hetsigt. Oftast har lösningen blivit en tredje väg och inte en av de som vi gick in i samtalet med. Min gissning är att det är en av anledningarna till att vi där, viskande i bibliotket, på mindre än 10 minuter kom fram till en lösning som fungerade för oss båda. Jag ville agera med integritet men jag ville också att han skulle ha roligt.

Säg nej med integritet

1. Säg nej om du inte upplever ett fullt ja. Stanna kvar i dialogen.

2. Säg nej så att barnet kan lita på att du kommer att säga nej om du menar nej och ja om du menar ja. Stanna kvar med barnets besvikelse.

3. Säg nej och stanna kvar med barnets känslor. Försök inte fixa bort dem med en ny strategi, men här barnet är redo för det, spåna tillsammans på något annat sätt som barnets behov kan bli tillgodosedda.

4. Barn bryr sig om våra behov, särskilt om vi visar att vi bryr oss om deras.

Ta hand om dig och dina relationer. Kanske kan det vara ett mål i dessa Corona-virus tider att investera lite extra i dem?