Kompromisser har sitt pris (och sina poänger)

Pojken på 6 år vägrade att åka på det inplanerade julbesöket. Flickan på 13 år och de vuxna ville gärna åka både för gemenskapen och av integritet. Dottern såg fram emot att träffa jämnåriga kusiner. Pojken ville absolut inte åka. Efter en stunds lyssnande visste alla att han inte ville lämna ett stort legobygge som kändes både roligare och mer meningsfullt än att åka på julkalas. Efter ett telefonsamtal fanns informationen om ett rum där legobyggandet skulle kunna fortsätta och saken var klart utan att någon behövde ge upp på något.

De flesta (kanske särskilt föräldrar) medlar oftare än vad de själv reflekterar över. De minimerar en attack, styr undan en konflikt, dämpar en kommentar och hjälper till med att hitta lösningar när två eller fler är oense. Samtidigt är många föräldrar självkritiska och tycker att de misslyckas när alla inte blir sams eller stämningen blir harmonisk. Vad de inte vet är att med små förändringar i förmågan i att skifta perspektiv kan hjälpa dem kommer fram till samarbetslösningar istället för att alltid lösa konflikter med kompromisser.

Kompromisser, där vi ger upp något för att få något, är bra i vissa lägen. Särskilt om vi kört fast i samma gamla hjulspår, inte kommer framåt med mindre än att samma person alltid får ge sig, eller när vi inte har tid att se om det finns någon ännu bättre lösning.

Fördelen med kompromisser är att vi tar oss ut från samtalet och kan börja agera och samarbeta. Det samarbetet i sig kan ge fler ledtrådar till hur vi ska hitta en bra lösning i ett framtida sammanhang.

Tyvärr har kompromisser en baksida. I värsta fall får vi ge upp sådant som är väldigt viktigt för oss för att få något som är ännu viktigare. Med tiden kan det leda till att vi lägger skulden på den andra personen för att livet känns halvt, och så blir relationen lidande. Kompromisser leder ofta till att båda parter blir lite missnöjda och ingen blir helt nöjd. Energi och livsglädje drabbas på ett drastiskt sätt av det.

Vilka alternativ finns då till kompromisser? Hur gör vi för att komma dit?

Förenklat kan man säga att kompromisser kommer vi fram till när vi fokuserar på lösningen till en konflikt eller oenighet. Samarbetslösningar kommer vi fram till när vi fokuserar på vilka behov vi vill att lösningen ska tillgodose.

För att göra det senare behöver vi ta oss tid att lyssna på varför något är viktigt för en person. Vilka behov möts hos den personen av att göra det hen förespråkar. Men hur kommer det sig att samma sak som hen vill driva fram inte alls känns meningsfullt, tryggt eller roligt för någon annan? Vilka behov blir inte mötta hos den personen? Kan det finnas en tredje väg som inte bygger på att någon behöver ge upp något men på att alla är villiga att göra något på ett annat sätt.

Ofta känns det som att det inte finns tid till samtal och visst kan det vara så. Samtidigt så är lyssnande en investering i att bygga tillit, trygghet och att verkligen lära känna varandra. En investering i relationer som är viktiga för oss.

Ibland kanske vi inte har tiden just när något sker men då kan vi alltid komma tillbaka till det och "smida medan järnet är kallt" och se vad vi lärde oss av det vi gjorde och prata om hur vi vill göra nästa gång.

Så nästa gång du och dina vänner, arbetskamrater eller din familj hamnar i dragkamp, ta dig åtminstone 5 minuter där du släpper fokus på lösningen. Lyssna istället efter varför något är så viktigt för någon att de är villiga att ha en konflikt kring det. Se om du hittar några mänskliga behov bakom argumenten och först efter det, se om ni kan hitta en lösning.