Motiverad, arg eller skamsen

För ett tag sedan var jag med på ett Cross Fit pass. Tuff, kort fysisk träning med mycket svett och puls. Vi gjorde olika övningar och många av dem i högt tempo. Bredvid mig körde en kille som hade betydligt bättre kondis än mig, var ca 20 år yngre och som också sannolikt var starkare. När vi kom till sista omgången märkte jag hur jag började tappa motivationen. Fann inte kraften eller glädjen i att ta i längre. Så jag fokuserade på att försöka hålla samma tempo som killen på sidan om mig. Jag fick ta i ordentligt men kände hur jag "taggade till". Tävlingsdjävulen? Längtan efter att vinna eller till med kross och förnedra motståndaren? Eller bara en vilja att ta ut mig och se var mina egna gränser går?

Var jag arg på den här killen? Nja, inte vad jag vet. Det jag försökte göra i en stund när jag knappast hade full kontakt med någon inre motivation att fortsätta var att använda mig av yttre motivation för att se till att få ut mesta möjliga. När jag inte kunde ta mig längre för egen maskin tog jag hjälp av struktur som jag kunde lite på även när jag föll tillbaka i förmågan att ta in fler perspektiv. Så arg var jag inte - men taggade till gjorde jag. Jag hade roligt och tackade honom för stödet som han inte visste om han hade gett. Och gick därifrån nöjd och lite närmare mina mål. Att tävla handlar om så mycket mer om än att krossa, utöva våld eller ens vinna. Att tävla kan handla om att tagga till och göra lite mer än vad jag gör än om jag tränar på egen hand.Att tävla kan handla om att peppa sig själv att tänja på sina gränser utan att behöver förnedra någon annan. Men visst kan tävlande väcka ilska och dömande tankar om både mig och den andra ,men de är möjliga att separera.

Vad menas då med att "bli arg"? Betyder det att jag vill få någon att förstå något de inte fattar eller eventuellt skrämma upp dem lite? Är det skillnad mellan den ilskan i jämförelse med när jag blir så arg och vill få någon att skämmas över sig själva eller skada någon? På vilket sätt har intentionen bakom hur jag agerar när jag blir arg att göra med själva ilskan?

När ilskan sköljer över oss kommer den så gott som alltid tillsammans med tankar om att någon har gjort något fel och borde lära sig agera annorlunda.

Några få gånger kan ilska komma som en ren kraft att vilja stoppa eller sätta gränser. Men även den ilska som styrs av bestraffande och moraliserande tankar kan, om vi lär oss skilja mellan tankarna och den fysiska känslan, tjäna som ett uppvaknade för när någon går över gränsen. När vi kan skilja mellan att känna en stark känsla och förmågan att välja hur vi vill agera just då, kan vi använda ilskan, snarare än att ilskan använder oss. Då kan ilskan väcka ur slumrande passivitet, ur lathet som leder till att vi inte sätter gränser och till att vi engagerar oss snarare än inte.

Allra oftast skulle jag ändå vilja säga att ilska kommer som ett sätt att undvika skamkänslor. Väldigt få gånger exploderar någon i ilska utan att ha upplevt ett ögonblick av skam som de inte tar full ansvar för, kanske för att det är överväldigande eller ensamt. En viktig del i att hantera ilska blir därför att hitta det ögonblick när jag upplevde någon slags kränkning som senare ledde till explosionen. Att kunna hantera skam är en stor del i att kunna hantera ilska. Och då kan vi använda ilskan till något användbart, som en signal om att några viktiga behov inte har blivit tillgodosedda. Ett bra ställe att börja är hos behoven av acceptans, respekt och gemenskap. Behov som vi alla delar. Oavsett om vi gillar att tävla eller inte.