Respektlös näsvishet eller civilkurage?

Vid flera tillfällen har jag hört människor säga saker i stil med:

”Det där har inte jag med att göra, det är deras ensak.”

”Det där få de ta hand om i familjen.”

”Det är inte respektfullt att medla mellan vuxna människor om de inte ber om det.”

För den som uttrycker sig så här gissar jag att det är viktigt med respekt, integritet och att människor själva får välja när och om de vill ta emot stöd. Respekt och integritet är viktigt för mig också. Samtidigt blir jag ledsen när jag tänker på uttalandena ovan, då jag så ofta hör människor relatera till konflikter som privata angelägenheter. Jag tycker det bättre att agera ”en gång för mycket” än ”en gång för lite”.

Om ingen ingriper när det verkligen behövs är det ”starkast vinner” som gäller.

Jag har sett konflikter pågå i åratal eftersom ingen, jag inkluderad, har gjort något för att hjälpa personerna att skapa kontakt.

”Om du inte är en del av lösningen, är du en del av problemet”.

Många av oss agerar medlare i vår vardag, utan att tänka på det.Det kan gälla konflikter mellan familjemedlemmar, vänner eller på jobbet. Vi kanske bara säger några få ord, hjälper någon att uttrycka sig så att den andra förstår, eller föreslår att någon som hittills inte sagt så mycket får ordet.

De allra flesta människor uppskattar att man försöker hjälpa dem när de inte når fram till varandra. Särskilt om jag betonar att jag ser dem som experter på sin egen upplevelse. Ofta översätter jag sådant som skulle kunna skapa missförstånd till något som är lättare för alla inblandade att höra. Ibland räcker det med att vi sitter i samma rum kan vara ett stöd för dem som är oeniga. En tredje persons närvaro gör att många sänker ofta tempot och lyssnar mer.

Alla vill inte ha hjälp eller vet i alla fall inte hur de ska ta emot hjälpen. Om det inte är klart för parterna att jag ingriper för att hjälpa dem att skapa kontakt, kan jag förstås bli ifrågasatt. Om jag utan att ha blivit ombedd hoppar in och försöker medla i en konflikt kan det uppfattas som en tillrättavisning. Det kan väcka skam som övergår till ilska som riktas utåt.

För många känns det ovant att höra sina egna ord omformulerade. Även om de inser att omformuleringen är lättare för den andra parten att förstå kan de uppleva det jag gör som störande. Det kan vara en utmaning för en upprörd människa att ta in att någon bara vill hjälpa till och inte är ute för att kritisera eller att ”ta parti”. Då kan vi visa att vi förstår att det kan vara utmanade att ta emot stöd av en tredje person och att jag vill hjälpa dem få kontakt.

Martin Luther King uttryckte inte bara de välkända orden:

”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.”

Han påstod också:

”Du är inte bara ansvarig för vad du säger, utan även för det du inte säger.”

Under fredstid sker det mesta våldet mellan människor som har nära relationer. De allra flest kvinnor som mördas, känner sina mördare. Mördaren är oftast en nuvarande eller före detta man eller pojkvän. Våld har blivit ett sätt att utöva kontroll i en privat värld utan insyn. Media uppmärksammar sällan det våld som sker i enskilda hem.

Alltför ofta försvarar vi vår egen passivitet med hänvisning till att vi ”respekterar andras privatliv”. När jag inser hur lätt passivitet tolkas som medhåll blir det lättare för mig att välja att medla även utan att ha blivit inbjuden att göra det. Hur kan vi veta om en dispyt som jag ser leder till våld bakom hemmets dörrar?

Visst är det bättre att ta chansen att skydda någon, än att avstå av rädsla för att inte bli mottagen?