Ska jag bry mig?

"Vad är det för fel på dig? Är du döv eller? Alla andra hjälper till med du bara jävlas och är i vägen, är du dum i huvudet eller!"

Tonen och volymen som orden levererades med fick det att isas i mig och jag vände mig om. Jag stod med cykelhjälmen på, redo att lämna campingen vi övernattat på. Orden slungande från en kvinna, antagligen mamma till den uppskattningsvis sexåriga sonen som stod med hängande huvud utanför en bil en bit bort.

Jag tvekade en kort stund, vem är jag att bry mig? Men orden fortsatte, pepprade den lilla blonda killen. Såg att en man, pappan? försvann in i receptionen. Jag gick bort mot dem så att mamman skulle uppfatta att jag såg och hörde vad hon skrek. Hon tittade upp på mig och klev in i passagerarsätet i bilen medan pojken hoppade in i baksätet, bredvid en några år äldre flicka. Jag gick långsamt därifrån. Men när jag hörde att hon fortsätta ladda salvor mot barnet gick jag beslutsamt tillbaka och ställde mig utanför kvinnans bilfönster och fångade hennes uppmärksamhet. Hon öppnade dörren och undrade om jag ville något.

"Jag gissar att du är överväldigad och stressad av situationen och skulle vilja ha mer hjälp när ni har bråttom iväg?

Jag snubblade över orden, men kvinnan nickade. Med en spegling mot baksätet så jag två barn som storögt stirrade på mig.

"Jag känner igen hur det kan väcka starka känslor när man är på väg och inte får gehör hos sin familj, så jag undrar om det är något jag kan hjälpa till med?"

Hon svarade med ett knappt hörbart, "Precis".

Vårt samtal fortsatte i några minuter och hon verkade bli lugnare. Efter en stund kom pappan och påminde om att de hade bråttom för en tid de skulle passa. När jag passerade honom på väg därifrån, lutade han sig fram och viskade ett tyst, "tack!".

Själv var jag ganska skärrad men också nöjd med mitt val att "lägga mig i". Och att jag hade kunnat göra det, utan att slukas av en fiendebild om vad kvinnan "var" eller hur hon "borde" behandla sina barn. Jag kunde bibehålla bilden av henne som människa. Med en viss ansträngning kunde jag ha kvar fokus på att skapa kontakt med henne, utan att "läxa upp henne" - som att hon inte visste att hårda ont kan göra ont. Vad som hjälpte mig förutom många år av träning i Nonviolent Communication och medling, var att komma ihåg att jag själv har svårt att komma ihåg att ha omtanke och välja ord med varsamhet när jag är upprörd.

Det här var en mini-medling, en informell sådan. Där jag använde mig framför allt av ett av de viktigaste verktygen i medling, att lyssna med empati med syftet att trappa ner konflikten. Vi kom inte till någon "lösning" men jag hann höra hur frustrerad och besviken hon var och att uttrycka min oro för barnen och få henne att höra det. Något jag skulle önska att andra hade gjort för mig när min son var liten och inte alltid samarbetade på det sätt jag ville. För visst ska vi bry oss, med varsamhet och önskan om att bidra till alla inblandade.

Du kan läsa mer om "Medling a la Nonviolent Communication" - i min bok Medling.

För att förstå mer om hur skam kan påverka både barn och deras föräldrar (bland annat i en konflikt) har du chansen att delta på två spännande och unika one-linekurser.

Och om du vill djupdyka i medling under nästa år - finns även där en unik chans att göra det online. På engelska. Några platser kvar. Our online mediation program