Sårbar och kraftfull - en omöjlig kombination?

Hur kan sårbarhet vara eftersträvansvärt? undrade en av mina kursdeltagare. Är inte sårbarhet ett tecken på att man är svag? frågade en annan. Att man låter andra använda en som en dörrmatta är väl inte bra? tillade en tredje.

Jag avvaktar med att ge min syn på saken eftersom att jag gillar att de vrider och vänder på koncepten. Kanske har de upptäckt att sårbarhet innebär ett tillstånd av öppenhet och att när vi är öppna är vi också påverkbara. De kanske har märkt att de vid något tillfälle har ändrat ståndpunkt när de har lyssnar på någon på djupet och det kan upplevas som svagt, även om jag föredrar att se det som villighet att skifta när man ser saker ur fler perspektiv. Kanske känns det som att sårbarhet och kraftfullhet är varandras motsatser. Att när man är sårbar så är man maktlös och svag. Ur den synvinkeln blir sårbarhet till ett problem, snarare än till en möjlighet. Att klargöra skillnaderna[1]mellan svaghet och sårbarhet för sig själv kan ge många svar om hur vi kan kommunicera.

En baksida av sårbarhet (som kan ses som svaghet) är att mötet med andra kan väcka starka känsloreaktioner när vi är öppna för dem och vi kan uppleva besvikelser eller svek. Att öppna sitt hjärta för någon som inte bemöter en på ett sätt som känns respektfullt, varmt eller fyllt med omsorg kan göra ont. Då är det värdefullt att kunna hantera både sårbarhet och andra starka känslor och inte låta känslorna styra våra handlingar.

Ju mer sårbarhet vi tillåter, desto mer behöver vi vara klara över hur vi kommunicerar våra egna behov och önskemål.

Om vi är klara över vad vi har ansvar för, minskar risken för att vi börjar ta saker personligt eller anklaga andra för att de "borde" kommunicera på ett annat sätt eller "borde vara mer empatiska".

Det är inte att vara sårbar att låta andra trampa på en, inte heller att avstå från säga ifrån om man blir dåligt behandlad. Det är bara dumt. Att gå över sina egna gränser leder inte till att man bygger hälsosamma relationer med ömsesidig respekt och omtanke. Sårbarhet är inte svaghet och svaghet är inte sårbarhet.

Eftersom sårbarhet hjälper oss att skapa kontakt inåt blir det lättare att sätta gränser och säga nej när vi behöver det.

Det är knappast svaghet att säga nej, även om vi förstås kan vara rädda eller nervösa inför att säga nej till någon som kanske har makt över oss eller som brukar reagera med att skuldbelägga den som säger nej till dem.

Sårbarhet är grunden till förmåga till empati, värme och medkänsla.

Sårbarhet som jag känner den, skapar öppenhet både inåt och utåt. När jag inte i förväg bestämmer mig för att jag vet hur en person ”är” kan jag möta dem med nyfikenhet. Att hålla dörrar öppna på det sättet hjälper mig att sätta mig in i andra människors inre liv och drömmar och tillåter mig att bli överraskad när världen och människorna i den visar sig vara annorlunda än jag hade trott.

Låt oss backa bandet lite. Att vi människor föds i ett sårbart tillstånd, håller nog de flesta med om. Till skillnad från vissa arter behöver vi under en lång tid någon som tar hand om oss. Vi behöver stöd med att få mat, värme, kärlek och omsorg. Och vi gör allt som står i vår makt att få det. Men har vi någon makt när vi är så där små och till synes helt hjälplösa? Forskare har visat att små barn snabbt fångar upp signaler från sina vårdgivares ansiktsuttryck, gester och ton på rösten. När barnet gör en grimas som omgivningen svarar an på, på ett positivt sätt, fortsätter barnet med den minen. Barn lär sig snabbt att ett leende ofta besvaras med ett leende och ett varmt bemötande. Så småningom lär de sig att göra de ljud som framkallar skratt och ömma röster. De lär sig redan vid några månader vem som är deras vårdgivare och ler mot dem. Ett leende kan få den vuxna att dröja sig kvar.

Även om det lilla barnets beteende springer ur sårbarhet och deras beroendeställning, visst kan vi hålla med om att de är kraftfulla i sitt kraft att påverka sin omgivning?

Långsamt går barnet från att vara totalt beroende, så småningom in i en fas där de lär sig värdet av oberoende. Förhoppningsvis går utvecklingen vidare så att personen så småningom kan relatera utifrån ömsesidigt beroende eftersom hen har lärt sig att förstå både beroende och oberoende. En del lämnar inte första eller andra fasen mer än korta stunder, utan kämpar hela livet antingen med att vara beroende av andras gillande eller med att visa att vi minsann inte bryr oss vad andra tycker om oss.

Principerna i Nonviolent Communication (NVC) hjälper oss att medvetet välja att kommunicera ömsesidigt. Med hjälp av NVCkan vi ta in hur vi påverkar omgivningen, och den oss, eftersom vi lyssnar, låter oss påverkas men också ser till att själva bli hörda. För att kunna göra det behöver vi ha tillgång till både sårbarhet och kraft. Vi behöver veta hur vi kan ta hänsyn till andras behov och samtidigt stå upp för våra egna.

[1]I min och Katarina Hoffmans bok 42 Nyckelskillnader i Nonviolent Communication går vi djupare in på vad som är skillnaden mellan svaghet och sårbarhet. Att kunna beskriva skillnaden finns med som ett moment för den som vill bli certifierad tränare med CNVC.