Trauma eller mänsklig sårbarhet?

Under flera decennier har jag förklarat det obehag jag kan känna efter ett sammanhang där jag har tagit mycket plats med att jag som barn fick stryk. Det har känts så självklart att hävda att jag slår på mig själv när jag har pratat ”för mycket”, tagit ”för mycket plats” eller skrattat ”för högt”, med att jag fick en dask på stjärten och blev uppmanad att stanna där på sängen tills jag hade lugnat ner mig. Och visst kan det vara så. Visst kan det påverka mitt nervssystem än idag.

Samtidigt så har jag, ju mer jag utforskat skam, insett att min självkritik också kan komma från kulturell skam. Kanske jag hade sysslat med att attackera mig själv även utan slagen. Skammen kanske hade kommit in för att påminna mig om att stanna upp och se upp med att skada relationer, köra över andra eller att inte bli respekterad. Ju mer jag har lärt mig att omfamna skammen, se den som min vän istället för som min fiende, desto lättare är det att omforma den och förstå vad jag kan göra istället för att slå på mig själv eller dra mig undan. När jag har blivit vän med skammen blir jag också mer mänsklig eftersom de är så uppenbart att även jag har behov av acceptans, respekt och gemenskap.

Förmodligen är väl svaret att vad som påverkar hur jag känner mig idag är en blandning av både historia, barndom, nervsystem, kulturell skam, sårbarhet och människans starka behov av att få höra till, uppleva respekt och bli accepterad.

Skam är en känsla som kommer in och skapar ett slags stopp för alla andra känslor.

Skammen störtar in och stoppar kåthet, entusiasm, glädje och ilska. Den får oss att stanna upp och lägga band på våra impulser. Den får oss att fråga oss själva om det vi har gjort är okej. Skammen får oss att sakta ner när vi gör något som kan riskera vår plats i en gemenskap.

Det som attraherar mig att jobba med skamkänslor är att de kan jag göra något av, transformera i nuet till något användbart, medan min historia är just historia.

Att se på mina inre reaktioner ur ett skamperspektiv lägger kraften att förändra i mina egna händer.

I en tid då individens frihet är högt värderad är det många som avskyr allt vad skam heter. Vi svartmålar skammen och uppmanar andra att inte skämmas. Vi invaderar skammen och skapar en personlighet byggd på revolt, frihetstörst och självständighet. Det kan kännas befriande med den slags frimodighet det leder till. Men det har ett pris. Istället för att skapa öppenhet skapar vår benägenhet att invadera alla skamkänslor en rustning mot omvärlden. Vi får svårare att uppleva empati. För att uppleva empati behöver vi acceptera att vi står i ömsesidigt beroende till vår omgivning.

Som tur är kan vi inte springa ifrån vår sårbarhet. Vi kan inte i evighet låtsas som om vi inte står i direkt beroende till vår omgivning. I värsta fall inser vi det först när vi blivit gamla och sårbarheten är ännu en nyans tydligare.

I bästa fall är beroendet ömsesidigt där andra behöver oss lika mycket som vi behöver dem. Kulturell skam är sårbarhet i förklädnad. När vi lär oss se vad som finns bakom skammen istället för att försöka undvika den, får vi tillgång inte bara till empati och öppenhet för andra utan också till kraft och ökad förmåga att göra medvetna val.