Vems fel är det? Eller finns det något annat sätt att se på saken?

Höstens färger fångade min uppmärksamhet med sitt sprakande skådespel. Rönnens magnifika röda löv sken i kapp med björkarnas guldgula. De citronfärgade asparna rörde sig stilla i vinden. Sommarens blomsterprakt bleknar i jämförelse med det här fyrverkeriet av färger.

Min förtrollning bryts när jag inser att tiden rusat iväg och att jag strax behöver åka. Motvilligt kastar jag en sista blick ut genom fönstret, tittar ner mot sjön och upptäcker fläderbuskarna som jag våndats över hela sommaren. De har växt sig så höga att de i en viss vinkel skymmer utsikten över den vackra sjön. Något behövde göras om vi ville ha kvar utsikten. Jag frågar min sambo;

– Vill du klippa ner de här buskarna ungefär så här högt? Jag visade med en svepande handrörelse i knähöjd hur höga jag ville ha dem.

– Javisst! svarade han snabbt.

Inspirerad inför kursen i kommunikation jag ska hålla, skyndar jag mig iväg. Nöjd vid tanken på att jag snart skulle kunna se sjön genom köksfönstret men också över att vår kommunikation flöt så lätt. Det första jag såg när jag kom hem tre dagar senare, fick mig först att häpna och sedan att fnissa. Av den ena busken fanns det inte ett spår, den var jämnad med backen. Jag stirrade förvirrat på marken där busken hade stått, det var som att titta in i ett svart hål. Den andra busken stod kvar i full storlek och verkade frodigare än någonsin. Att ett missförstånd hade skett var uppenbart.

Vilken tur (för min sambo) att jag var på gott humör eftersom jag hade några riktigt meningsfulla och roliga kursdagar bakom mig. Jag gick in för att se var han höll hus. Efter att vi hejat på varandra frågade jag nyfiket vad som hänt med busken. Han sken upp, sträckte stolt på sig och sa:

- Jo, jag har tagit bort den ? och det var minsann inte lätt!

Hur kunde det bli så här? Och vems fel var det? Vems var ansvaret för att busken var borta? Var det mitt fel eftersom jag inte varit tydlig, eller för att jag inte tog mig tid att kolla att jag var förstådd? Eller min sambos fel eftersom han inte tagit reda på vad jag menade? Och vad gör vi när domstolen har fällt sin dom?

Det finns förstås många fler sätt att hantera en situation som inte har tillgodosett allas behov. Istället för att leta efter vems fel det är när missförstånd uppstår, kan vi hantera en konflikt genom att fundera på vad vi kan lära oss av de misstag som sker. I kommunikation mellan två personer har båda möjlighet att påverka. Om jag hade påmint mig om hur lätt missförstånd uppstår och använt mig av mina erfarenheter hade jag kunnat rädda busken. Exempelvis hade jag kunnat säga något i stil med:

- Du, jag är lite stressad så jag är osäker på om det blev tydligt hur jag menade, vill du berätta hur du förstod det?

Det hade inte tagit många sekunder och hade klargjort att jag hade behövt uttrycka mitt önskemål tydligare. Om jag nu var så stressad att jag inte ens ville stanna upp och fråga hade jag kunnat ringa från bilen och ställa samma fråga.

Vad hade min sambo kunnat göra annorlunda i samma situation? Eftersom han också är mån om att båda skulle vara nöjda, hade han kunnat återge hur han uppfattade det jag just sagt. Om också han hade använt sin kunskap om kommunikation hade han t.ex. kunnat säga:

– Du vill att jag ska ta bort den högra busken, den som är rakt framför fönstret? (Vilket var vad han hade uppfattat.)

Det vi kunde göra i efterhand var att försöka lära oss så mycket som möjligt av det som hänt. Att förstå mer om stressiga situationer och hur vi vill kommunicera då. Att en svepande handrörelse kan betyda ”jämna den med marken”, men också ”klipp dem i knähöjd”.

På kurser i kommunikation har jag ofta hört att det känns ovant att återge vad någon annan sagt. Det kan också kännas fånigt att be någon annan återge vad vi har sagt det, eftersom vi vill respektera deras förmåga till lyhördhet. Den här berättelsen brukar dock mötas av igenkännande skratt och jag har många gånger hört kommentarer i stil med:

”Visst känns det lite fånigt men att göra de misstag vi gör för att vi inte hör varandra, känns faktiskt ännu fånigare.”

För exempelvis flygtrafikledare, militärer och viss sjukvårdspersonal är det en del av vardagen att upprepa och återge vad som sagts. Speciellt i skarpa lägen då det kan vara fara för liv och hälsa om kommunikationen inte fungerar. I de yrkena har man tagit till sig vetskapen om att vår hjärna lägger till egen information om den inte får ihop helheten, med ibland ödesdigra resultat som följd.

I extrema situationer är det lätt att se värdet med att vara tydlig men å andra sidan är väl våra nära relationer det som är mest livsviktigt för oss. Just när det gäller våra närmaste, kanske vi skulle använda oss mer av den kunskapen, för att skydda det som är värdefullt för oss.

Nu kanske ni undrar vad som hände med den andra busken. Fick den växa fritt eller skar vi ner den också? Planterade vi en ny granne till den? Först gjorde vi ingenting (kanske var jag lite chockad över hur den andra busken bara försvann i tomma intet). Sedan kom våren och min första lediga dag skulle jag ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar; att kratta och bränna löv. Doften av brinnande löv spreds och mitt i alltihop ringde telefonen inne i huset. När jag kom ut igen hade elden spridit sig och jag möttes av, ja tro det eller ej, en brinnande buske!

(texten är omskriven från boken Varning för Prat! av Åsa Persson och Liv Larsson)