Vi känner oss lurade

I några decennier har det goda livet dinglat sina godsaker framför oss; Resor till spännande städer eller långa vita stränder, stora hus, snabba bilar, coola klockor. I minst nio år blev vi dessutom hårt tränade i att arbeta för belöningar. De som var lydiga och duktiga elever fick höga betyg som belöning och de dåliga och inte så lydiga bestraffades med låga betyg. Den goda förtjänar alltså sin belöning. Vi gjorde allt vi kunde för att bli bäst, bli sedda, bli bekräftade.

Och så kommer de där människorna som pratar om klimatförändringar och säger att nej, nej du får inte resa och nej nej, inte ha så där stora energikrävande hus och nej nej inte köra så mycket bil. De till och med hotar om att ta bort den där goda köttbiten som jag lärt mig tillaga på alla de sätt. Vi som har gett allt, vår egen vilja och vår tid, kanske till och med vår hälsa för att komma dit vi är nu när vi faktiskt har råd med allt det där. Det bli som ett slag i ansiktet. Då kan den där uppkomlingen Greta, som den tonåring hon är kännas som ett stort hån. Hon har inte ens vett att gå ut skolan, ja hela grejen handlar om hur hon försöker påverka genom att skolka. Och vi som följde alla regler, underkastade oss det hårda jobbet med att alltid vara villig att jobba för belöningen, oavsett vad jobbet innebar. Nu ska vi helt plötsligt hålla oss hemma, börja äta grönsaker och inte ens drömma om att köra en ny cool snabb bensinbil.

Vi känner oss lurade och vi vill bli förstådda i det innan vi är beredda på att göra ännu ett jobb. Om ingen kan förstå hur tufft det här kan kännas - varför ska jag då förändra mig, jag som redan gett upp så mycket för att få alla de där belöningarna?

Kanske dags för oss alla att höga blicken, se oss om och fundera hur vi kan få alla med i båten?