Vårdhjältar

Om det inte har varit tydligt förut, så är det tydligt nu. Människor inom vårdens alla aspekter är verkliga hjältar. Superhjältar. Oavsett om de är läkare, lokalvårdare, sjuksköterskor eller jobbar inom någon annan del av vården är de villiga att jobba extra, slita, vårda. Och just nu, under ett ännu mer konkret hot än vanligt, att själva bli allvarligt sjuka. En del jobbar dubbla pass eftersom belastningen ökar för varje dag som går och att annan personal blir sjuk och behöver stanna hemma. De tar hand om gamla som inte får ta emot besök av släktingar som i vanliga fall skulle vara en del av omsorg och lugn kring den som är sjuk. Hela tiden när de här kämpande hjältarna behov av omsorg och frid hos andra.

För oss som står bredvid är det behov av hopp, mening och stöd som tillgodoses av vårdens alla insatser. Jag hoppas verkligen att alla ni vårdhjältar i vårt avlånga land känner er sedda i hur viktiga ni är.

Vi gissar att det här kanske inte är en tid när ni som jobbar inom vården har så mycket tid eller energi att läsa men vi vill i alla fall erbjuda boken Kontakt som e-bok gratis till alla att ladda ner.

2016 kom boken, Kontakt, NVC och empati i socialt arbete och vård ut och nedan har jag klistrat in ett avsnitt ur boken. Mahina Chipumbu Havelius och jag skrev den tillsammans och den roligaste delen var att göra intervjuer med olika personer som använt sig av principer av NVC på sina jobb. Vi intervjuade olika yrkeskategorier och blev ofta hoppfulla och närda av att få ha de här härliga samtalen med personer som jobbade som barnmorskor, sjuksköterskor, undersköterskor, behandlingsassistenter, socionomer, mentalskötare, socionomer, kuratorer och personliga assistenter.

Ur Kontakt: Tanken på att bemöta andra med empati kanske får oss att oroa oss för risken att bli utbrända. Vi vill hålla ett visst avstånd för att vara säkra på att inte dras in en annan persons liv. Men även om ett djupt engagemang självklart tar en del energi är det möjligt att bemöta människor på ett sådant sätt som innebär att vi samtidigt tar hand om oss själva. Vi kan vara varmt närvarande med andra utan att ta över deras problem eller dras med i deras smärta.

I boken Varför jag känner som du känner redogör Joachim Bauer på ett lättillgängligt sätt för de nyligen upptäckta spegelneuronerna; vad de är och vad de gör med oss, dess avgörande betydelse för det vi kallar emotionell intelligens och empati. Teorin om människohjärnans spegelneuroner förklarar till en del varför vi kan känna av andra människors känslor. Med hjälp av den här teorin kan man förklara bland annat varför vi smittas av både andra människors gäspningar och leenden och att det kan göra ont i oss när vi ser någon annan lida. Förenklat kan man säga att våra spegelneuroner reagerar även när andra upplever starka känslor. Enligt Bauer har det visat sig att spegelneuronernas aktivitet försämras vid stress och rädsla. Vår förmåga till empati minskar alltså under stress. Han menar också att spegelneuronernas aktivitet inte enbart är en tillgång om vi inte vet vad vi ska göra med de intryck de lämnar efter sig. Det finns en viss risk för att vi så starkt känner den andra människans smärta att vi blir handlingsförlamade och får svårare att finnas där som ett stöd för den andre.

När vi får kontakt med andras smärta väcks lätt smärtsamma känslor också inom oss. Det kan kännas svårt att vara fullt närvarande när andra berättar om utmaningar och smärtsamma upplevelser för oss. I alla vårdande roller vill vi möta dem som söker vår hjälp, men riskerar samtidigt att ”bränna” oss själva och om vi gör det förlorar vi vår förmåga att hjälpa. Vi tror att många i vården känner igen sig i att ibland balansera på en skör lina i mötet med vårdtagare. Man vill så gärna erbjuda medmänskligt stöd och glömmer ibland av att ta hand om sig själv och sätta gränser för vad man själv orkar med och har förmåga att hantera.

Pia Dellson, skriver i boken Väggen, en utbränd psykiaters noteringar.

Jag säckar ihop

mellan varje patient.

En sjunkande ballong

som desperat tar sig över

det ena berget efter det andra

med allt mindre marginal

till kraschen tycks allt mer

oundviklig.

Forskaren Tania Singer har undersökt hur biologiska system utgör grunden för sociala processer och beteenden och kallar fenomenet för ”känslosmitta”. Att det är svårt att hålla sig från att gäspa när någon annan gör det har många av oss märkt men att vi också smittas av glädje och sorg kanske inte är lika tydligt. Faktum är dock att vi omedvetet påverkas av andras känslor. I Singers forskning betonas vikten av att skilja mellan känslosmitta, sympati och medkänsla. Hon menar att känslosmitta skiljer sig från sympati och medkänsla genom att den inte är medveten.

Sympati är en del av medkänslan, men sympati utan medkänsla kan leda till utmattningssyndrom.

Hos den som känner sympati för någons lidande aktiveras samma område i hjärnan som hos den lidande personen. Sympatin får en att uppleva den andras smärta. För att förebygga utbrändhet kan man lära sig att omvandla sympati till medkänsla. Medkänsla är en varm känsla av omsorg, som inte innebär att man känner exempelvis sorg när den andra personen är ledsen, men där man är närvarande med den andra.

För att förstå vad medkänsla var, mätte Singer hjärnaktiviteten hos buddistiska munkar, eftersom de är beryktade för sin förmåga att visa medkänsla och som mediterar för att utveckla den förmågan. Det visade sig att medan munkarna tittade på videoinspelningar av lidande människor fann man höjd aktivitet i de delar av hjärnan som har betydelse för omsorg och social gemenskap. Hos de personer som inte mediterade kunde man se ökad aktivitet i delar av hjärnan som representerar lidande och smärta.

Singer har sett att träning i medkänsla är användbart för att förebygga utmattningssyndrom hos människor inom vårdande yrken. Vår erfarenhet är att träning i Nonviolent Communication (NVC) är en hjälp i allt arbete med människor. Kunskapen om NVC ger stöd att bemöta människor så att de upplever sig hörda och sedda och hjälper samtidigt den som ger vården att hantera sina egna känslor och behov.

Det är skillnad mellan att försöka sätta sig in i vad någon behöver och att tänka att man behöver lösa deras problem. Vi kan lyssna utan att agera och fixa. Det räcker långt bara att vi försöker förstå. Jag kan lyssna med empati på vad du behöver, utan att ens hålla med dig eller gilla dina förslag på hur du ska tillgodose dina behov. När jag har lyssnat och vi har fått kontakt kan jag uttrycka eventuella tvivel. Nu behöver det inte påverka vår kontakt eftersom du känner eller i alla fall förstår att jag bryr mig.

Det är skillnad mellan att lyssna med empati, och att uttrycka sympati. När jag upplever sympati tycker jag synd om dig, känner smärta över din smärta eller håller med dig. Jag tar parti för dig och din sak. Det kan upplevas varmt av båda parter men kan bli överväldigande för en vårdgivare som har fler än en vårdtagare att engagera sig i. Det är inte heller alltid en hjälp för vårdtagaren som kan passiviseras. När jag lyssnar med empati är jag närvarande men tar inte på mig dina problem. Jag lyssnar och tar in och vill dig väl utan att jag nödvändigtvis håller med dig. Inte heller tar jag över ansvaret för att hitta sätt att du ska få vad du behöver, men kan stötta dig i det.

Just nu kan du ladda ner e-boken gratis.