Är det du eller skammen som bestämmer?

En supportergrupp till ett portugisiskt fotbollslags går in i omklädningsrummet efter den viktiga matchen som deras lag har förlorat. De misshandlar där flera av fotbollsspelarna svårt. Jag läste artikeln igen eftersom det kändes så absurt och jag först trodde att jag hade uppfattat det hela fel. Jag trodde att det var motståndarlaget som fick spö men de kunde duscha och klä om i lugn och ro. Hur kunde det här komma sig?`

Om man tittar ur skamforskare som Nathanson (Shame and Pride) ögon så kan vi tänka att en del av orsaken handlar om att supportrarna försöker undvika skam. De kom till matchen, iklädda lagets tröjor, stolta över sitt lag. De hejar och tror på sina spelar men ju fler mål motståndarlaget får in, desto mer äts supportrarnas stolthet upp och ersätts av skam.

Deras stolhet eller kanske vi ska kalla det heder, försvann med varje balja i nätet bakom deras målvakt. För att slippa undan och visa att de minsann inte gick med på att förnedras på det sättet utan att visa att det inte var okej, misshandlade de sina egna spelare. Helt ologiskt om man vill att laget ska prestera nästa match, men helt logiskt från den som inte vill associeras med sådana förlorare.

Skam får oss att göra många saker, att bli arg och våldsam är en av de vanliga strategierna. Eftersom vi saknar verktyg för att hantera den obevkäma skammen attackerar vi den eller dem som har stimulerat känslan i oss.

Min son var 6 år när vi balanserade vårt fika uppför en trappa i det kafe vi besökte. På de översta trappsteget snubblade han och föll. Han tappade både sin bulle och spillde ut sin saft framför flera andra besökare. Med en ilsken blick på mig sa han, du borde ha varnat mig.

Om jag inte hade fångat mig hade jag skällt på honom tillbaka. Han ville bli av med skammen och lägga den på mig. Jag i min tur kände skam inför att min son pratade så till mig och ville lägga tillbaka den på honom. Det hade kunnat sluta på alla möjliga tråkiga sätt.

Eftersom jag hade övat en del på att hantera skamkänslor genom att koppla dem inåt till mina behov tog jag ett djup andetag och påminde mig om att jag har behov av värdighet och respekt. Det behövdes inte mer än det för att inse att det var samma behov som han hade svårt att möta där han låg med saften utspilld på både sig och mattan. Det gjorde det betydligt lättare att hjälpa honom upp och skapa kontakt med honom igen. Empatin och kontakten med med mig gjorde att det var lätt att få kontakt med vad som pågick i honom. Och mycket riktigt sa han senare att han kände sig generad när han ramlade och ångrade att han blev arg på mig.

Är det något jag skulle vilja hjälpa honom och andra barn att hantera så är det skamkänslor och det gör jag knappast genom att bli arg på honom för att jag vill slippa skämmas själv.

Läs mer i min bok Ilska skuld och skam, tre sidor av samma mynt.

Eller kom på kurs - exempelvis: Online.